Mattias Warg
Idag är det ett år sedan du togs ifrån oss. Jag trodde att jag hade accepterat det och nästan kommit över det. Visste vad som väntade när jag bläddrade i Norran i morse, men när jag väl slog upp sidan med "till minne av" strömmade tårarna och jag skakade. Det hans pappa hade skrivit fick en verkligen att se Mattias igen. "Dina tre steg i trappan", vad det kändes. Det var verkligen du. Varför, varför, varför?
Jag har så mycket jag skulle vilja berätta om dagen då allt hände. Men när jag tänker tillbaks på det mår jag bara illa, och alla känslor jag kände då dyker upp igen. Känslan av att få beskedet om att det var han. "Varför ljuger de?" Klart det inte är han. Känslan man får av att hänvisas till ett mörkt rum där ens bror sitter och storgråter, det var då jag fick det bekräftat. Det här hände och det var verklighet.
Sedan var det ju ett helvete att försöka berätta för sina föräldrar. Hur skulle man få fram det utan att chockera dem? Det gick ju inte. Vi alla satt och grät vid köksbordet.
En stor mardröm. Hur min bror överlevde den närmsta veckan är fortförande för mig en gåta. Jag hade aldrig tidigare sett honom så.
Jag - som de flesta andra - minns dig som en kille vars energi aldrig tog slut, och du hade alltid nära till ett leende. Kommer ihåg de torsdagsmorgnar då jag och Robert hade sovmorgon till halv 2, och alltid när vi kom upp då satt du där i köket med André och Anton, drack kaffe och skrattade. Du var alltid lika förvånad över att vi inte var i skolan ännu... och erbjöd ofta skjuts för att vi inte skulle bli sena. =)
Du, Anton och André satt verkligen ihop. Den dagen André rullade in med bilen på vår infart efter sin uppkörning var du snabbast ut ur bilen och skuttade uppför bron, slängde upp dörren och utbrast: "VI HAR TAGIT KÖRKORT!!!" Haha, dock fick du ju vänta lite längre...
Kollar på videoklipp med dig här på datorn. Kan inte låta bli att skratta, dina typiska gester och tvärtjut. =) Lilla wargen.
Vi saknar dig och hoppas fortförande på att det kommer en tid då vi får ses igen!
Jag har så mycket jag skulle vilja berätta om dagen då allt hände. Men när jag tänker tillbaks på det mår jag bara illa, och alla känslor jag kände då dyker upp igen. Känslan av att få beskedet om att det var han. "Varför ljuger de?" Klart det inte är han. Känslan man får av att hänvisas till ett mörkt rum där ens bror sitter och storgråter, det var då jag fick det bekräftat. Det här hände och det var verklighet.
Sedan var det ju ett helvete att försöka berätta för sina föräldrar. Hur skulle man få fram det utan att chockera dem? Det gick ju inte. Vi alla satt och grät vid köksbordet.
En stor mardröm. Hur min bror överlevde den närmsta veckan är fortförande för mig en gåta. Jag hade aldrig tidigare sett honom så.
Jag - som de flesta andra - minns dig som en kille vars energi aldrig tog slut, och du hade alltid nära till ett leende. Kommer ihåg de torsdagsmorgnar då jag och Robert hade sovmorgon till halv 2, och alltid när vi kom upp då satt du där i köket med André och Anton, drack kaffe och skrattade. Du var alltid lika förvånad över att vi inte var i skolan ännu... och erbjöd ofta skjuts för att vi inte skulle bli sena. =)
Du, Anton och André satt verkligen ihop. Den dagen André rullade in med bilen på vår infart efter sin uppkörning var du snabbast ut ur bilen och skuttade uppför bron, slängde upp dörren och utbrast: "VI HAR TAGIT KÖRKORT!!!" Haha, dock fick du ju vänta lite längre...
Kollar på videoklipp med dig här på datorn. Kan inte låta bli att skratta, dina typiska gester och tvärtjut. =) Lilla wargen.
Vi saknar dig och hoppas fortförande på att det kommer en tid då vi får ses igen!
Och så låten han alltid skulle sjunga. =)
Kommentarer
Postat av: Anonym
Tårarna strömmar..
Postat av: soffan
världen är orättvis=(
väldigt fint skrivet carro!
Postat av: Anonym
Fortsätt vila i frid, Mattias Warg!
Trackback
