Den där Carrie

Igår morse sa jag att jag nog inte kommer gråta förrän på lördag då jag drar iväg med flyttlasset. "Om ens då". Fick äta upp mina ord redan vid lunch-tid då första översvämningen kom. Tanken slog mig att vissa av de underbara människor jag träffat här kommer jag faktiskt aldrig se igen. Det är som att dom dör. Så himla hemskt! Och igår runt kl 15 for Carro, kändes bara så dåligt. Någon gång mellan natt och gryning for Oscar och Tina, poff bara, idag när man vaknade var dom borta. Så konstigt. Och så var det himla jobbigt inatt när jag och Emma skulle gå åt var sitt håll, trodde det skulle gå bra men det brast ändå, big time. När fan ser jag henne igen?

Som tur är så är det en del som ska läsa ett år till här i Happis, så jag vet vars jag har dom och kan komma upp och hälsa på. Johannes flyttar dessutom till Skellefteå. Och så har vi ett gäng ljudtekniker som verkar få sig in på skolan i Piteå. DET känns otroligt bra!

Sjukt, här han man byggt upp en liten värld, man har som haft två olika liv. Och nu försvinner ett. Poff. Jag fattar det inte och jag gillar det inte.