Den där Carrie

Foto: PRIVAT Kompisarna som alltid höll ihop. André Nyström till vänster, Mattias Warg i mitten och Anton Nilsson till höger.

	Foto: HANNAJONSSONLÖVBOM Efter olyckan vet André Nyström hur sköra vi människor faktiskt är.
	Charlotte Bergstén vid datorerna på Anderstorpsskolan där elevernas sorg över den omkomne eleven strömmat in på Apberget.

NU har träffat André Nyström som går trean på fordonsprogrammet på Anderstorp i Skellefteå. För två månader sedan förlorade han sin bästa vän och klasskompis, Mattias Warg, i en bilolycka.
Saknaden och sorgen är stor bland nära och kära.
Även på skolan blev stämningen nedstämd och tung.
Det kändes tystare och lugnare i korridorerna. Vad var det som hade hänt? Var det någon man kände? Frågorna var många och oron stor hos många. Dödsrunorna i tidningen tillhör de äldre. Men plötsligt var det någon i ens egen ålder som gått bort. Någon man visste vem det var.
Någon man kanske sett nästan varje dag.

André berättar om dagen då det hände.
-Vi var först i verkstaden då han for iväg för att hämta en bil i Ursviken. Vi brukade alltid ha ständig sms-kontakt men så slutade han att svara. Jag tänkte att han bara hade lagt undan telefonen en stund men det gick en och en halv timme utan svar.

En klasskompis till André hade sett något om en krock i Ursviken. Det var en vit Opel Kadett, precis som den bil deras klasskompis skulle hämta.
-Vi tänkte att det var ett olustigt sammanträffande. Men så kallades alla lärare till ett krismöte i aulan och lite senare samlade rektorn alla fordonsklasser till verkstaden.

Det var en väldigt tung nyhet för eleverna. Det kom in präster och kuratorer i verkstaden som man kunde prata med. Själv gick André till Blå salen på skolan där det var ordnat så att man fick komma och prata ut om hur man kände.
Där satt han ned och pratade med alla vänner och Mattias flickvän, Marica.

Senare satte också fordonsrektorn fram ett bord med ljus, en bild på Mattias och en bok där man fick skriva ned sina tankar.
-Det kändes bra. Många skrev i boken. Det är fler som bryr sig än man tror. Även folk som inte kände honom, påpekar André.

På Apberget pratades det också väldigt mycket och tyvärr är det också där många rykten startas. Historien gick från mun till mun och snart fanns det tre, fyra versioner av vad som hade hänt.
-Det är många som tror att han tog självmord. Men jag har aldrig träffat en mer livsglad person, det är det sista han skulle ha gjort. Det är så tråkigt när folk säger sådant, det skär i en att höra. Vi brukade sitta och skoja om hur det skulle bli att sitta på hemmet tillsammans. Nu vet jag att det gäller att leva medan man har chansen.

På skolan har han märkt att elever kollar. Folk varken frågar eller pratar med honom om vad som har hänt.
Men André tycker att det känns bra för att det känns som om många bryr sig.
I verkstaden märks stora förändringar. Ingen hoppar längre runt och tjoar utan det är tystare nu. André tycker också att de har blivit mer rädda om varandra. Han säger att man nu insett hur sköra människor faktiskt är.

Under de första veckorna efter olyckan var det svårt att hålla humöret uppe. André satt hellre inne på sitt rum och tänkte. De närmaste fick komma upp på bårhuset och se Mattias.
Det var inte alls hemskt att se sin bäste vän död, för André kändes det mycket bättre efteråt.
-Då visste man i alla fall var han var och att han var hel. Han såg mest fridfull ut där han låg. Efter svepningen kände jag mig upplyft inombords.
- Fast det kanske inte borde det, så kändes det lättare.

Bearbetandet av sorgen har i efterhand gått bättre än André trott. Både för honom själv, vänner, lärare och familj.
Han beskriver hur han hade tänkt sig att allt skulle vara grått i flera år framöver.
-Man ska passa på att sörja så att tårarna snabbt kan ta slut. Då blir det lättare att börja leva som tidigare, så nära som det går.
Men det blir så klart aldrig som förr.

André håller fortfarande god kontakt med Mattias familj. Han umgås mycket med hans lillebror och han berättar hur ruskigt lika de är.
Men man kan förstås aldrig byta ut den ene mot den andre.

Hanna Jonsson Lövbom