Den där Carrie

Idag är det två år sedan olyckan. Tiden ska läka sår, men när vi var uppe vid graven för några veckor sedan insåg jag att jag är precis lika arg och ledsen som jag var månaderna just efter det hände. Arg på Gud, ödet, slumpen eller vad det nu var som fick det att hända. Livet är så jävla jävla jävla orättvist.

Minns första gången du var här, så himla framåt och trevlig, det första som hände när jag kom upp för trappen var att jag fick ett handslag och en kort presentation. :) Vardagen efter det var bara allmänt rolig då man kom hem och du ofta satt där och välkomnade en. Minns även sista gången jag träffade dig, torsdagen på min långa sovmorgon då jag och Bobban åt pizza och ni grabbar satt i köket och drack kaffe på erat hål. Du retade mig hela förmiddagen för att jag inte visste vad vitvaror var... hah. Sen kom den där jävla dagen som jag inte orkar tänka på. Är otroligt glad att jag fick känna dig, men det känns pissigt jobbigt att saknaden aldrig går över.




I would do anything.