Bara i allmänhet
Här är en text jag skrev i min bok en natt när jag inte kunde sova... en gång... igår. Var fan deprimerande att läsa det idag, låter så hemskt! Men jag kände mig ju smart just då..:S
-----------------------------------------------------------------------------------
En av mina närmsta vänner ställde frågan: "varför finns kärlek när det ändå alltid tar slut någon gång?" och eftersom det var bland det sista jag läste så ekar det fortförande i min skalle och likt en trasig tröja remsas det upp allt fler trådar och tankar.
Kärlek är fint för stunden och när det är bra kan det till och med vara underbart. Men är det värt smärtan som kommer sen? Jag tror fan inte det. För de känslorna känns betydligt större än de innan. Och mycket vassare.
Man säger hejdå till den person man delat exakt allt med och pratar sedan aldrig mer med varandra. TOTALT BORTKASTAT.
Och månaderna efteråt fortsätter vara jävliga och man kan inte leva normalt. "Fina minnen" får en att ligga uppe och flänna om nätterna även 100 år senare. Och icket att förglömma; "vad gjorde jag för fel", "varför tycker han inte om mig längre" och "har han hittat någon annan?". Hejdå självkänsla. Gud hur kan man sätta den på spel, så otroligt dyrbar, när alla redan kan räkna ut hur det slutar?
Och varför fortsätter man då att utsätta sig för detta? Tror vi verkligen varje gång att "den här gången kanske det håller för evigt"? Det gör det inte. Man måste bara hitta en ny och en ny och en ny för man vill känna på det där fina underbara igen som man minns vagt. Då är det ju enda från början det är fel. Så om det inte redan är försent - bli för fan aldrig kär en första gång.
-----------------------------------------------------------------------------------
Men innerst inne behöver ju alla some sweet luuv...;)
-----------------------------------------------------------------------------------
En av mina närmsta vänner ställde frågan: "varför finns kärlek när det ändå alltid tar slut någon gång?" och eftersom det var bland det sista jag läste så ekar det fortförande i min skalle och likt en trasig tröja remsas det upp allt fler trådar och tankar.
Kärlek är fint för stunden och när det är bra kan det till och med vara underbart. Men är det värt smärtan som kommer sen? Jag tror fan inte det. För de känslorna känns betydligt större än de innan. Och mycket vassare.
Man säger hejdå till den person man delat exakt allt med och pratar sedan aldrig mer med varandra. TOTALT BORTKASTAT.
Och månaderna efteråt fortsätter vara jävliga och man kan inte leva normalt. "Fina minnen" får en att ligga uppe och flänna om nätterna även 100 år senare. Och icket att förglömma; "vad gjorde jag för fel", "varför tycker han inte om mig längre" och "har han hittat någon annan?". Hejdå självkänsla. Gud hur kan man sätta den på spel, så otroligt dyrbar, när alla redan kan räkna ut hur det slutar?
Och varför fortsätter man då att utsätta sig för detta? Tror vi verkligen varje gång att "den här gången kanske det håller för evigt"? Det gör det inte. Man måste bara hitta en ny och en ny och en ny för man vill känna på det där fina underbara igen som man minns vagt. Då är det ju enda från början det är fel. Så om det inte redan är försent - bli för fan aldrig kär en första gång.
-----------------------------------------------------------------------------------
Men innerst inne behöver ju alla some sweet luuv...;)
Kommentarer
Postat av: mickis
you read my mind giiiiiiiirl!
pözzz
Postat av: Erikka
Jävligt bra skrivet! Så rätt! :)
Postat av: Lena
Samtidigt som man är så jävla beroende av kärlek så kan den göra helt fucking skadad i huvudet,
jävligt bra skrivet!
Trackback
