Den där Carrie

Det var en familj som hade införskaffat sig en chihuahua-valp, vilken blev deras ögonsten. Efter ett par dagar skulle familjen åka och handla och lämnade hunden för första gången. Efter någon timma när de kom hem igen kom inte valpen till dörren. De gick in och fann en liten svans-stump på golvet. De gick vidare in i huset och fann familjens stora katt i soffan, slickandes runt munnen med nöjd min.

Det här hörde jag för första gången för omkring ett halvår sedan av en vän. Händelsen skulle ha utspelats i Bergsbyn eller Ursviken, någonting åt det hållet. Vem som råkat ut för det fruktansvärda var oklart. Jag mådde i alla fall dåligt efter att ha hört det, även mamma. "Hoppas det är en skröna", sa hon.

I lördags när jag var på julmiddag med släkten berättade min kusin Julia samma historia, men det ska då ha hänt hennes pojkväns mammas arbetskamrat (alltså någonstans i Norrbotten). Den berättades på samma sätt och alla detaljer stämde in. Då började jag tvivla...

Bara dagen efter släktmiddagen, alltså i söndags, ringde min farmor mig (middagen dagen före var med de på mammas sida, så farmor och farfar var inte där). Farmor berättade att pappas kusins grannes nånting, som bor i Stockholm, hade köpt en chihuahua som olyckligtvis hade blivit uppäten av familjens katt medan de var ute och handlade. Endast en svans hade hittats på golvet som spår när de kom hem.

Efter att farmor ringt smsade jag Julia och berättade om sammanträffandet. Svaret löd: "Haha visst driver du med mig? Så jävla sjukt, men ofta vuxna människor går omkring och ljuger =/ hahaha!" Det säger jag också! Vad är det som får folk att tro att dom har varit med om det här? Eller rättare sagt, känner någon som känner någon som varit med om det. Hur som helst ingen man kan få tag i. Antingen är det något, eller så har det under det här året blivit plötsligt populärt bland katter att käka småhundar. Vilket ju inte låter så troligt. Ni som hängt med kanske minns ett inlägg jag skrev för längesen, "Råttan i pizzan", där jag nämnde en modern skröna jag nu väljer att kalla "Chokladnegern". Sånt förstår jag ändå, att man kommer ihåg en händelse man hört men man vet inte vars den kommer från, så man tror faktiskt att det är en bekants bekant som råkat ut för det. Men när det handlar om en liten hund som blir uppslukad är det en annan sak. Eller kan chokladnegerteorin stämma in även där trots att det är tusen gånger brutalare?

Historien om katten och chihuahuan klassar jag som en modern vandringssägen som inte är sann någonstans, tills dess att det hänt någon jag verkligen känner. Besides, vilken katt äter upp en hund-döskalle med tillhörande skelett framför dess svans? Ni som hört skrönan och tror på den - läs Bengt af Klintbergs böcker. Fulla med falska berättelser och förklaringar. Sånt här är faktiskt himla intressant!